Vi pratar ofta om äventyr som om det måste vara något stort. Som att man behöver bestiga Mount Everest eller gå vilse i en öken för att det ska räknas. Att äventyr måste vara ett projekt med packlistor, satellittelefon och en sponsor eller två. Men om man tänker efter så är det inte alls så.
Kanske är ett äventyr bara det där ögonblicket när man gör något som bryter av mot vardagen. När man känner pulsen slå lite annorlunda. När kroppen vaknar och själen får en chans att hinna ifatt. När man upptäcker något nytt, inte bara i världen utan också i sig själv.
Det var ungefär så jag tänkte när jag och min lappis Ivan packade ihop våra grejer i fredags vid lunch och drog till stugan. Inte för att göra något extremt eller imponerande. Bara för att vara. För att andas. För att påminna mig själv om att livet fortfarande kan kännas lite magiskt om man bara ger det utrymme.
Till stugan där ingenting betyder någonting
Stugan är varken lyxig eller praktisk. Ingen el, inget vatten, bara ett golv som knarrar lite och en kamin som måste mutas med ved för att hålla värmen. Men det är också det som gör den så speciell. Den tvingar mig att sakta ner. Att lägga undan allt brus. Här blir man liksom mer människa.
Jag avslutade arbetsdagen i stugan innan jag och Ivan tog en lång promenad ut i skogen. Det hade regnat och luften var sådär tung och fuktig. Mörkret började smyga fram mellan träden och allt blev stilla. Ändå kändes det helt underbart att vara där. Som att hela naturen stod på vänt, tiden hade stannat och långsamt börjat ticka igen och sa ”välkommen tillbaka”.
Lille Ivan for runt som en virvelvind. Man skulle kunna tro att han bara får valprus med sin kaosglädje men sanningen är att han bara är så lycklig där ute. Och på något sätt tror jag att han känner när jag andas ut. Då gör han det också. Vi lever nästan som i symbios. Jag slappnar av. Han slappnar av. Och plötsligt har vi hittat en gemensam rytm.
Korv i kaminen och månsken i skogen
När skymningen lagt sig satt jag vid brasan och grillade korv i kaminen. Inte på den. I den. Inga idéer är liksom dåliga, eller hur? Dessutom är det något så mysigt med att sitta där med sin pinne och se glöden fräsa, nästan som en lite lägerkänsla.
Sen tog jag och Ivan en kvällspromenad i månskenet. Jag hade pannlampa men struntade i den för det mesta. Månen var stark nog för att guida oss. Tystnaden var nästan högtidlig. Det enda som hördes var vinden som prasslade i trädkronorna och det där svaga vinandet över vattnet. Det är en märklig men fantastisk känsla när man plötsligt inser att man är helt ensam ute i natten. Och ändå inte ett dugg rädd. Bara väldigt, väldigt nära allt.
Innan jag tog kvällen smög jag ner till vattnet i bäcksvart mörker för att tvätta mig. Vattnet var iskallt, nästan så att fingrarna domnade och började värka. Men samtidigt blev jag piggare än på länge. Det är något speciellt med att göra något som är så långt ifrån det vanliga. Att vara omsluten av total mörker, höra vågorna slå mot klipporna medan kroppen ropar hallå, jag lever!
Natten framför brasan
Stugan var bitande kall så jag fick mata kaminen med ved hela natten. Till slut kröp jag ner i sovsäcken framför brasan och Ivan lade sig tillrätta bredvid. Taket knäppte, elden glimmade och skuggorna dansade på väggarna. Det var så stilla, så tryggt, så enkelt.
Jag vaknade ett par gånger av att kylan smög sig in igen och jag fick tända upp brasan. Mössan jag sov i gjorde sitt jobb och det är något charmigt med att klara sig med så lite.
Lördagslunk och skogsro
På morgonen väckte Ivan mig genom att stirra mig i ansiktet. Det är hans diplomatiska sätt att säga att han vill ut. Så vi gick en lång morgonpromenad i skogen där daggen fortfarande låg som ett tunt täcke över marken.
Vi åt frukost i värmen från spisen och halvsov i soffan hela förmiddagen. Det är så typiskt oss faktiskt. När vi är där ute blir både jag och Ivan helt sömniga. Det räcker med att det är tyst och lugnt så stänger kroppen ner all stress och säger tack, nu sover vi.
Efter en del vilsamma timmar fick vi ruska liv i oss igen för att ta en längre vandring. Min absoluta favorittur. Kuperad led med lummig trollsk skog där ungefär en fjärdedel går längs Vänern. Vi lyckades undkomma regnet vilket var rätt gött och Ivan hade time of his life där han fick springa fritt och hittade en massa skoj i skogen.
Under dagen blev allt bara långsammare. Tiden. Tankarna. Kroppen. Till och med språket i mitt eget huvud gick på lågvarv.
Och så plötsligt var det söndag
Min sambo hämtade mig på söndagen. Jag hade en hel dag till i stugan innan det bar av hemåt. Jag fixade lite småsaker, packade ihop, värmde mig vid elden och tog in det sista av stillheten innan det var dags för en ny vecka.
Och det slog mig då: det här lilla helgäventyret, som egentligen inte alls var märkvärdigt, det gav mig mer än många storslagna planer någonsin gjort.
Vad är egentligen ett äventyr?
Det är inte att imponera på andra. Det är inte att göra något som ser coolt ut på bild.
Ett äventyr är att göra något du inte gör i vanliga fall. Något som får dig att tänka annorlunda, känna annorlunda eller se dig själv på ett nytt sätt. Det kan vara att:
- grilla korv i kaminen
- sova i sovsäck framför en eld
- tvätta sig i mörkret i iskallt vatten
- eller bara gå tyst i skogen och stirra på sin egen andedräkt som blir vit i kylan
Det viktiga är inte storleken på äventyret. Det viktiga är känslan av att du levt. Lite mer. Lite annorlunda.
Och det hittar man inte nödvändigtvis på en bergstopp.
Ibland hittar man det i en liten kall stuga mitt i skogen. Med en hund som heter Ivan, som lever i nuet och som älskar livet mer än någon annan.♥️